PHILIPPINES – FEMTE RESAN, del 1

Anton är nu tre år. Kan gå, klarar sig utan syrgas och är en glad kille. Lite svårt att tugga och svälja. Han får extra näringsrik mjölk genom en ‘sondknapp’, inopererad på magen. Den är han van vid och sitter lugnt den tid det tar, ca en halv timme, för pumpen att låta maten gå direkt in i hans magsäck.

Läkaren, Cecilia, på neonatal uppmuntrar till planerad resa till mormor, morfar, alla mostrar och morbröder i Cagayan de Oro. “Bara se till att ha hans mat, pump, alla sondslangar, mediciner och reservknappar med i handbagaget. Så bara åk! Filippinerna är härligt… jag har varit dykledare där själv!”

Rose har läst mer svenska, samhällskunskap, matematik och lite engelska. Och Daniel kan ta långsemester.
Vi köper biljetter.

Nyårsafton flyger vi iväg österut. Jobbigt vid start och landning. Anton skriker. Vill inte sitta fastspänd! Men det går fort över. Vi är ju fyra som turas om att promenera med honom alla timmarna på flygplan och flygplatser. Och han sover mest. Doha, Manila, Cagayan de Oro.

image

Hela gänget väntar. Många kramar…och glädjetårar! Vi packar in oss i stora jeepneybussen och far genom slingrande, avgasfyllda storstadstrafiken. Alla väskor är med! Anton mår inte riktigt bra av alla avgaser. Hädanefter blir det taxi med aircon!
image

Rose och Daniel har, med filippinska familjens hjälp, hyrt en lägenhet där hela familjen, som kommit ner till staden från byarna, kan bo. Mycket enkel, liten, 3e våning tillbyggd på höjden, livsfarliga  branta trappor, inga väggar mellan rummen, elsladd hänger löst på stolpar och reglar, tunna plywoodskivor utlagda som golv, stora springor och hål, inga möbler. Hela familjen, nu 16 personer, plus några extra ej medbjudna,  sover på tunna mattor. Vi ‘svenskar’ bor på hotell. När vi besöker lägenheten hämtas ett par plaststolar och en fläkt! Inge och … Rose (!) svettas mest! Vi har roligt! Puh!

image

image

Vi kan inte åka till lägenheten på kvällstid. Alltför vanskligt. Mycket kokain och fattigt. Om Rose är ensam där och tar taxi hem till hotellet, så följer någon med henne i taxin. Hon känner sig utsatt och blir antastad.

image

Vi åker till stan och fikar. Spännande på ett supermodernt varuhus. Finare än Emporia i Malmö. Det finns flera att välja mellan. Och det finns gott om RIKA! Men de flesta människorna trängs i jeepneys och avgaser. De flesta sätter aldrig sin fot här. Beväpnade vakter vid entrén kollar alla.

Det börjar kännas som hemma på hotellet. Rose är mycket med sin familj. Hon tar några i taget med på stan, shoppar lite, också dyker de upp här emellanåt. Alla har köpt badshorts och baddräkter. Elva vuxna och sex barn. Vi badar och vi har kul tillsammans.

image

image

image

Efter bad åker hela gänget till Chicken Express. Ett billigt matställe. Där kan vi lätt bjuda 20 personer på middag! God mat! Man sitter och äter två meter från vägen där jeepneys och lastbilar trängs med tusen andra fordon. Snacka om avgaser och OLJUD! Lägg till karaooke och TV. Och all visaya och skratt!
image

image

image

image
Systrar

image
Bröder

image
Alla syskon

Rose blev biten av en råtta. Finns här på hotellet! Den verkade sjuk, bet sig fast, hon fick sparka loss den.  Hon har varit på sjukhus. Rädd för rabies och stelkramp. Iväg för att jaga medicin. Tillbaka till kliniken. Tre sprutor direkt. Och två till på måndag. Kostade multum! Men hotellet tog hand om allt.

image

Ja, nu har vi träffat Roses pappa. Mycket gråt. Av lycka! Han kunde inte komma direkt, för Rolly (lillebror) och hans fru fick sitt andra barn för ett par dagar sedan. Och farfar måste finnas till hands. Papa Solderino är byns MIDWIFE! Han tog över efter sin mamma. Har hjälpt hundratals barn till världen och alla lever idag…säger han stolt. Även om han är ute och jobbar på sitt majsfält, långt ute i skogen, så springer han genast till kvinnan som ska föda! Han följer gamla traditioner. .. t ex en vecka efter en förlossning får han inte vidröra kött. Han åt kyckling med ris här, men var noga med att hålla med serviett.
Både mama  och papa tror på andar. Innan man dricker tex ett glas läsk, så häller man ut lite. För att visa nära släktingar som dött att man tänker på dem. Kanske någon avliden hade gått in i råttan som bet Rose, för att påminna henne om att hon inte tänkt så mycket på dem.

De avråder oss från att åka upp till byarna för där finns  människor som hotar och stoppar jeepneybussar.  “Förut kunde man slåss mot dem, men nu har de vapen och drar sig inte för att döda”. De tar vem som helst t ex fiskhandlaren som åker till stan för att köpa fisk. Ok, vi åker inte upp mer!

Papa, bröder och storasyster har majsfält. Tyfonen för en tid sedan tog allt. Alla plantor låg på marken och råttorna åt. Jag frågade hur alla skulle klara sig tills nästa skörd var klar? Vet att de tar tre skördar per år. Jo, säger papa,  man kan jaga råttor…till grillen. Och ta jobb hos andra som behöver lite hjälp. Endast syster Laidys majs klarade sig. Om ingen stjäler den, nu när hon är i stan. Papa åkte upp för att se till Antons nyförlösta kusin och samtidigt vakta hus och majs. Han kommer tillbaka innan vi åker härifrån.

image

image

Vi har sagt att vi inte ger pengar till mat, utan hellre hjälp till självhjälp. T ex  buffeln,  som har hjälpt till med arbetet och även kan hyras ut. Laidy har startat en liten affär, bakom luckor i sitt hus. MEN när vi nu ser tvillingkusinerna som är lika gamla som Anton och inte fått tillräckligt med mat (Laidy var nära att dö, fick stanna på sjukhuset  och kunde inte amma. Barnen skickades hem med familjen…och har levt på mjölkpulver som man har i kaffet, utspätt med vatten och socker), så bestämmer vi att vi ska bidra med näringsrik babyvälling. Och vitamintillskott till systern som ser lite tärd ut.
(Kan säga att tvillingarna nu (2016) är friska pigga ungar som går i förskolan. Och Laidy har p-stav. Inte fler barn. Läkare avråder.

Orättvis värld. Man blir ledsen. Ändå så har vi så roligt och känner glädje!

En dag hade vi fest på stranden. Hela familjen, 30 personer, en grillad gris, lechon, ris, pasta och dricka ut från stan i en jeepneybuss. Två hyrda badhytter, bad med kläderna på, skratt och musik. Grisen åt vi med fingrarna, knaprig svål, fett… Bara huvudet kvar efter en liten stund. Det tog papa med sig hem till byn dagen därpå.

image

image

image

image

image

image

En dag blev Rose sur, ja hon blev riktigt arg.
Hon och Daniel hade sagt att de hyrt lägenheten till närmaste familjen. Mama, papa, åtta syskon med familjer. Nu hade ytterligare fem vuxna och två barn kommit. Farmors syster, faster och några kusiner. Alla flyttade in. Barnen kissade och bajsade på sovmattorna. Rose hade köpt blöjor till barnen och de hade ordnat det fint och rent på golven. Nu ringde de och var förtvivlade. Bad om hjälp, genast, med att be dem resa hem igen.
Jag följde med Rose. Anton och Daniel stannade med farfar. Anton trivs inte i den heta lägenheten och Inge orkar inte.
Vi köpte massor med frukt och dricka med oss. Det blev MYCKET svårt för Rose! Farmors syster tiggde. Påminde om att hon passat Rose när hon var baby. Önskade jeans och pengar till mat. Stackars papa Solderino! Han ska ju leva med dem i byn. De hade åkt med buss utan att betala. Och kunde inte åka tillbaka. Hade inte en peso. Vi gav dem pengar till jeepneybuss hem. Tusen pesos.

Dagen efter ringer Laidy och säger att hela gänget hade packat och gett sig av en stund efter vårt besök. Den gamla var skitsur! Och då hade ändå Rose gett henne lite extra.

image

Nu har nästan alla syskonen mobiler. Måste träna på att skicka text och att använda sociala medier!

image

image

Första tyfonen detta året. Men den kom inte hit. Drabbade Palawan och norra Mindanao. Vi sitter på terassen, himlen är svart, vind, åska, regn och vågorna slår in, hårt. Ganska skönt faktiskt. Vi ska ringa och höra hur läget är på Siargao, ön som vi bokat nästa vecka.

Rose är ensam hos familjen idag. Daniel och Anton har badat, ligger och vilar sig. Igår blev det för mycket för den lille. Massor med folk, hett, snack på visaya och hemspråk…bla, bla…han vill inte dit igen.

En av de sista dagarna hände det som inte skulle hända. Antons sondknapp gick sönder. Den läckte. Så Daniel och Rose satte in reservknappen. Sjukhuset i Malmö hade vägrat att lämna ut mer än en reserv!
Det kändes MYCKET oroligt att ge sig ut till den lilla ön Siargao utan att ha en reservknapp. Vi frågade på ett stort fint sjukhus om de hade sådana knappar, men de bara skakade på huvudet. Hade aldrig sett något liknande. När en patient inte kan äta så för vi ner en sond via näsan, svalget… så hade Anton haft det när han var baby. Nu ville vi inte utsätta Anton för det!
Ringde till faster Maj-lis i Malmö. Hon ordnade så att ett paket skickades till vårt hotell på Siargao. Och vi kunde flyga vidare!

Sista kvällen. Alla tjugo trängs på Daniels och Rose rum. Alla vuxna i de två sängarna…. SKRATT och SNACK… i timmar!

Vi lämnar familj och Mindanao. Inget stort avsked på flygplatsen. Säg inte farväl…säg på återseende!

image


Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s