PHILIPPINES – FJÄRDE RESAN, del 1

DET TOG INTE LÅNG TID
Mycket papper, stämplar och intervjuer. Redan i mars 2010 hade du fått permanent uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige.

Vi fick ytterligare en resa till ert land. Jag säger ert land. Både Rose och Daniel! Nu har ni två länder. 
Filippinerna är ungefär lika långt som Sverige. Sjutusen öar, vulkaner, bördiga sluttningar, djungler, korallrev, omgivna av stora hav, sydkinesiska i väster, Stilla havet i öster och en lång spricka längs landet, filippinergraven, mer än 10 000 m djup,  jag tror det djupaste havet i världen. Sverige, långt land, urgamla berg, floder, sjöar, djupa skogar. Några få miljoner människor. Jämfört med fler än hundra miljoner filippiner. Fler miljoner i Manila än hela vårt lands befolkning.

Nu kunde  vi umgås och lära känna din familj Rose. I det lilla hus där du och ett par yngre systrar hade bott ett par år. Vi köpte färdigmat och tog med hem. Kyckling, köttbullar, ris, frukt, kakor.

image

image

TV? Inga problem. Du sprang iväg till en granne i området som hade en.  Ni kånkade hem den och ni lyckades koppla ihop den med filmkameran.. Så satt vi alla i ert lilla rum och tittade på film som tagits på ert bröllop några månader tidigare. Igenkännande, storögt,  jublande! Ja, vi hade det trevligt!

image

image

Du hade försökt ha en liten affär, sari-sari, i huset. Den var helt tom nu. Det kan inte ha varit lätt att få det att gå ihop, när alla vill köpa…men bara på kredit…och aldrig ha pengar att betala tillbaka. (Hoppas din syster lyckas bättre nu! Med sin affär uppe i hembyn. Vi hoppas hon är stark nog att vägra kredit.)
Dina systrar, tonåringar då, hade bott tillsammans med dig och gått i skola i staden. Den yngsta, 15-16 år, hade en pojkvän. (Kanske dom var gifta redan då…nu bor dom i eget hus i byn Indulang, har ett barn… jag ska inte gå händelserna i förväg…)

Det fanns ett kylskåp i huset. Minns att jag tog en flaska vatten och drack upp hela. Ni tittade något förskräckta. Jag hade inte tagit köpevatten. Utan vatten hämtat från en vattenpost. Jag hade inte sett att det var något  grumligt. Men, min mage klarade det.

En kusin bodde i grannhuset. Med man och sex barn. Alla pojkar. Tror aldrig jag har sett ett så enkelt hus! Bara tre väggar. Med längsgående hyllor, där de små barnen låg och sov. Utanför väggen som inte var en vägg, utan öppet mot en utomhus eldplats, kök. Träffade aldrig hennes man som arbetade någonstans, långa dagar med att sy. Men alla pojkarna verkade friska och mycket pigga och glada! (Några är nu akrobater på cykel. Arbetar på cirkus och skickar bilder till mig via facebook! Kan inte låta bli att berätta i förväg… kusinen har fått ett sjunde barn, en pojke till!  Och tyvärr blivit änka. Har flyttat från staden, uppåt landet).

Jo, också blev det krångel, per telefon, med mostern i Sverige. Och du tvingades lämna ifrån dig din vita bröllopsklänning. Daniel och du skulle gifta er en gång till. Nej, inte vigsel, men en välsignelseceremoni. Med svensk präst i kyrkan i Limhamn.
Ingen vit klänning. Ok. Då gick vi på stan och du hittade en ny klänning. Röd!

image

image

Många foton togs. Du, Rose, med mamma och pappa. Med systrar och bröder. Daniel med familjen… fina minnen.
Rose, du hade packat. Den röda klänningen, allt som du skulle ta med dig till ditt nya liv med Daniel. Andra sidan jorden. Allt i din röda väska.

Det kändes att avskedet närmade sig.

Jag glömmer aldrig den sista kvällen. Totalt mörker. Elen hade gått. Hela området var nattsvart. Ett stearinljus kom fram. Hettan steg. Fläkten stod stilla. Svetten rann.
Någon hade sprungit genom mörkret upp till stora vägen för att haffa en taxi som ville köra ner och hämta oss.
Några stolar bars ut på gatan. Där satt vi i månskenet och njöt av varenda liten vindfläkt som kom till oss i den lilla mörka gränden. Och småpratade lite dämpat. Barnen hoppade omkring. Grannarna tittade också ut. Jag tänkte på hur du haft det Rose. Du har levt här och säkert haft strömavbrott många gånger. Vi har ju själva bott i Afrika några år. Och upplevt hur mörkt, hett och tyst det blir varje gång elen går. Då man bara hör hundarna skälla.

Men så brast det för dina systrar. Tårarna forsade. En av dem skrek! Nästan panik. Er pappa fick gå till henne, försöka lugna henne.

Nästa dag samlades vi igen. På flygplatsen. Blandade känslor!

image

image

image

Grannens pojkar och din lillebror gjorde konster för oss. Stod på händer, hjulade, slog kullerbyttor på asfalten. Vi hade checkat in väskorna. Där satt vi tillsammans igen. Tänker ofta på hur det kändes för dig Rose? Att lämna familj, land, språk…allt!

Din mamma sa till mig: Jag är inte ledsen idag…. Därför att jag litar på er!

image

Varje gång vi reser till Filippinerna gör vi två saker: Träffar familjen, umgås och har roligt tillsammans. Och besöker en ny plats, en ny ö. Denna gången blev det först ett par dagar på Cebu. Jag ska senare berätta varför vi flög till denna stora stad, Cebu City. Något som vi inte visste innan…som måste fixas för att du, Rose, skulle få lov att resa ut från ditt land. När det var klart tog vi sikte på Bohol. Återkommer.


Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s