PHILIPPINES – TREDJE RESAN, del 3

HUR LÅNG TID SKULLE NI FÅ VÄNTA PÅ ATT SES IGEN?
Vi lämnade Rose och flög tillbaka hem till Sverige. Den arga mostern och hennes man med samma plan. Han sprang mellan henne och oss, men hon höll sig bortvänd och långt från oss.

Papperskvarnen skulle mala. Intervjuer och papper…marriagecertificate… Ansökan om att få resa in i vårt land. Rose, du fick själv flyga till svenska beskickningen i Manila.  Rose, du berättar hur du flög ensam och hur du hade varit sömnlös hela natten innan det var dags för intervju. Du var modig!
Vi var alla beredda på att få vänta lääänge!

image

De nygifta fortsatte hålla kontakten på internet. Yahoo. Det blå båset på internet café i Cagayan de Oro för Rose. Och Daniel hemma på Strandhem framför skärmen. På nätterna. Daniel, hur orkade du jobba som vanligt? Stiga upp innan kl 6.

HUR FARLIGT ÄR DET PÅ MINDANAO?
Vi funderade mycket på allt som hade hänt.
Hur farligt hade det varit? Att åka omkring på usla vägar på Mindanao. Risker?

Vi hade ju följt nyhetsrapporteringen innan vi åkte. Läst om tyfonen som lagt stora delar av Manila under vatten. Som vanligt var de fattigaste hårdast drabbade.  Hörde också att vattnet runnit undan och gatorna blivit farbara.
Vi läste om stora sammandrabbningar mellan armé och gerilla. På Mindanao. Men vi tänkte att sådant händer inte oss!

image

image

image

Nu, för ett par veckor sedan vid vårt besök på Cebu, januari 2016, talade vi med en filippinsk man, som nästan skrattade och slog ut med armarna…”Det är ju fantastiskt! Ni var i Manila precis vid den stora revolutionen 1986! När byggnaderna härjades av eldsvådor och massor av hus längs strandavenyn blev svarta av sot. President Marcos och hans fru Imelda fick fly… till Hawai. Och ni var på Mindanao när den stora massakern ägde rum!”

Han berättade också om alla de olika gerillagrupperna. Mest islam i söder. Och olika grupperingar i norr som kämpar mot regeringen och etablissemanget i Manila. En del socialist- kommunistiska vill ha självständighet. En viss form av autonomi har visst förhandlats fram. Men kriget fortsätter.

Ja, ja… han sa också att han aldrig skulle åka till Mindanao!

I Manila häromdagen hörde vi på TV att IS ev. fått fäste på vår stora ö.

Minns när vi åkte upp till byn den sista turen, för ceremonin med hönan. Just de dagarna inträffade en stor massaker lite längre in på den stora ön Mindanao. Inte många km från oss. Vi läste om det i tidningarna. Det hade t o m rapporterats på svensk TV. En politiker med familj åkte i bilkaravan. Någon sorts resa inför valet.  Med en hel egen armé som skydd. Där var journalister med. Och journalistpraktikanter. En grupp beväpnade män mejade ner ett femtiotal människor. Med automatvapen, knivar och machete. Tror att en enda lyckades ta sig därifrån levande.

image

image

image

image

En irländsk präst hade frigivits efter att ha varit kidnappad. Helskinnad.

Vi läste också om kidnappning av ett par turister i båt. Söderut mot Zamboanga.

En rektor hade halshuggits och hans huvud hittades i en plastpåse, inslängd på en bensinstation.

image

image

image

image

Då bestämde vi att vi aldrig mer skulle åka upp till de små byarna. Trots att vi så gärna skulle vilja. För att hälsa på dina föräldrar, Rose, och alla syskon.

Nu har vi varit tillbaka flera gånger, men vi håller oss nere i staden, Cagayan de Oro. Även ni, Rose och Daniel avstår. Alla avråder från att åka upp till de små byarna. Pappa Solderino säger att vi inte är säkra där. Jag tycker synd om dig Rose, som inte kan besöka din hemby!

Vid de senaste besöken på Filippinerna har ni hyrt en lägenhet eller ett litet hus ett par veckor, när hela familjen, som blir allt större, kommer ner till staden. Vi bor på hotell. Också träffas vi på olika ställen. Lägenheten där familjen bor, på vårt hotell, på stranden, på varuhus, billiga matställen…

Måste också till sist säga att man kan råka illa ut överallt i världen. Även här hemma i Sverige, skjuter man, folk dödas och blir misshandlade. Skillnaden är ändå att risken att bli träffad här hemma är väldigt liten. Leif G W brukar säga att risken är ungefär lika stor som att bli träffad av en åskblixt.
Medan vi tillhör en minoritet när vi rör oss på Mindanao. Vi utgör ett lätt mål för dem som vill använda oss på något sätt. Pengar, politik, terror.

Hoppas verkligen att tiderna blir bättre och att vi någon gång ska kunna hälsa på hela fina familjen i deras hem!

MIGRATIONSVERKET JOBBADE SNABBARE ÄN VI TRODDE.
Ganska snart var allt klart. Du, Rose, hade uppehålls- och arbetstillstånd och det blev ytterligare en resa till härliga Filippinerna. Stor glädje och förväntan!
Ska jag berätta om i nästa avsnitt.


Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s