PHILIPPINES – TREDJE RESAN, del 2

MERA BRÖLLOPSCEREMONI – ENLIGT GAMMAL TRADITION

Din faster och farbror från Sverige åkte hem efter bröllopet. Hade inte längre semester.

image

image

Din farbror sov flera timmar på bumpy bumpy väg. Helt slut!

image

Du och Rose åkte till ön Camiguin för att koppla av några dagar. Vi fick hänga med på er honeymoonsvecka! Fick några underbara dagar tillsammans. Lugn och ro. Vila och bada.

image

image

image

image

image

White Island….ska vi dit ut? Rose är inte riktigt sugen…

image

Det blev inte så lång tid som vi hade planerat, för ni kallades tillbaka till byn, Indulang, för en andra ceremoni. Bröllopet skulle välsignas enligt gammal tradition. Jag följde med upp. En andra jeepneyfärd på slirig väg i regnväder. Din pappa vägrade.

image

image

image

image

Jeepneyföraren försökte köra zigzag för att undvika de värsta bumlingarna. Gällde att hålla sig fast!

Jag är glad för att jag följde med, för det var något väldigt speciellt som man aldrig upplevt. Alla satt i en ring. En stor, vit, levande höna stod på ett bord i mitten. Pappan till Rose, Solderino, och en man, som följt oss överallt som någon sorts vakt, beväpnad bodyguard (fungerar även som kunnig medicinman… fick vi uppleva senare i den här berättelsen), satt mittemot er. De läste, mässade, eviga ramsor på ett lokalt språk (som Rose kallar ‘native language’) , nästan som i trans, som vi förstår var en sorts välsignelse eller lyckönskning. Plötsligt tar dom fram en kniv, skär halsen av hönan, låter blodet samlas i en skål och bestryker era armar med blodet. Det stänkte en hel del också.

image

image

image

image

image

Senare dukas det fram en måltid: kokt höna och ris.

En sista övernattning. Inte många timmars sömn. Mössen är man inte van vid som springer överallt. Jag var glad att jag fick en säng med moskitnät över. Upp med skor och väska i sängen under nätet. Ville ogärna ta mig ut ur tältet, endast i nödläge t ex för att uppsöka toa. Glad för den lilla ficklampan! Det gällde att tassa försiktigt mellan alla som låg och sov på golvet. Tätt tätt intill varandra. Inte trampa på någon!

Tidigt, tidigt, medan det fortfarande var mörkt, tog vi oss ut på vägen. Markerade med en väska, så att jeepneyföraren skulle se att vi ville åka med. Han stannade då och lät oss hoppa på. Där satt ett gäng som såg trötta och bleka ut. Förstod att de var på väg till sina jobb. De flesta hoppade av vid de stora bananplantagerna. Det var fortfarande mörkt när vi släpptes av någonstans i staden. Då gällde det att få tag på skjuts. Glad att du, Rose, kände till var vi var. Kändes lite kusligt och otryggt i mörkret.

Vi började lära oss lite om vem som var vem i Roses stora familj. Känna igen utseendet på dem. Många syskon. En äldre syster, gift, som hade en baby. Hon hade inte varit välkommen på ert bröllop… vi förstår fortfarande inte varför. (Men nu har vi tagit igen allt! Och haft mycket härligt tillsammans.) De andra syskonen var yngre. Familjen bor i två byar inte så långt ifrån varandra. De lever mest på sina majsfält.  Tre skördar per år. Om vädret vill och ingen saboterar eller stjäl. Flera små fält som ligger långt utanför byn. Lång väg att gå genom skogen. Majsen ger pengar till ris som är basfödan.  Mostern som bor i Sverige har nog sponsrat en del.

Tyvärr motsvarade vi nog inte hennes förväntningar. Kanske hade hon andra planer? Vi vet inte.
Genast efter bröllopet blev vi ovänner. Vi förstod inte varför. Pengar? Tyckte att vi gjort allt vi kommit överens om. Betalat för bröllopet enligt en lista som vi fått redan i Sverige. Inga stora pengar… enligt överenskommelse. Hon ville ha kontakt med Rose, endast Rose, när alla papper var ordnade och när hon kommit till Sverige. Gav henne ett svenskt telefonkort (som du och Rose kastade…). Vi fattade ingenting! Men vi sa vad vi tyckte och det hade nog aldrig hänt att hon blivit ifrågasatt. Märkte tydligt att alla i familjen var rädda för denna kvinna som var mycket arg!
Mycket synd att det skulle bli så. Har inte kunnat tala med henne. Har inte lyckats reda ut varför det blev en sådan total vändning. Ledsen för det!

Jag sitter på Qatars stora flygplan och skriver. Vi är någonstans över Bengaliska viken. På väg hem igen. Efter sjätte resan till Filippinerna. Sex år efter ert bröllop!

Det har hänt otroligt mycket på sex år!
Jag återkommer.


Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s