FAIZA GU`ENE. UNG FÖRFATTARE SOM SKRIVER OM FÖRORT I PARIS

Några år sedan jag läste hennes böcker. Hon är en av författarna från Paris förorter…kunde vara många andra förorter i världen…Tror jag ska läsa dem igen nu.

image

Faïza Guène slog igenom med den franska förortsskildringen ”Kiffe Kiffe i morgon”. Med sin nya tredje roman bevisar den nu 25-åriga författaren att hon är mycket mer än en röst från förorten, skriver Sara Gordan.

RECENSION

Utländsk titel: (Le gens du Balto).

Skribent: Faïza Guène

Titel: ”Sista beställningen på Balto”

”En röst från förorten” – det är ett epitet som alltid gör mig misstänksam. Dels för att jag uppfattar det som fyllt av förutfattade meningar, det är ju sällan Danderyd, Lidingö eller Saltsjöbaden som avses; områden med lyxvillor och swimmingpool i var trädgård. Nej, nu blir det gäng och betong och förortsslang, förväntar sig läsaren, som själv lever tryggt på helt andra platser. Dels finns det därmed en förminskande exotism som liksom klappar sig själv på axeln, nu ska jag lyssna på er där borta, se så förstående jag är. Begreppet etablerar en skillnad, ett avstånd. Som vore det alltför komplicerat och hotande att bara säga: En människa talar från en plats. Där berättar hon en historia.

När Faïza Guène debuterade 2004, blott nitton år gammal, med sin ”Kiffe kiffe i morgon” blev hon nästan ihjälkramad både i hemlandet Frankrike och i de många länder som köpte in översättningar. Här fanns allt det där man ville ha från förorten: slang, socialtanter, muslimer och så lite hopp på slutet.

Och bestämmer man sig för att det rör sig om ett vittnesmål stämmer det ju. Men bestämmer man sig i stället för att lyssna ordentligt finns så mycket mer, och boken blir så mycket mer imponerande.

Guène är nämligen en ena­stående berättare med en röst man verkligen inte väntar sig av en nittonåring. Ung, naturligtvis, som vi känner igen tonen från till exempel Anne Frank eller varför inte den fiktive Adrien Mole, med både ungdomliga problem i all deras allmänmänsklighet; finnar, vilsenheten i landet mellan barndom och vuxenhet, förälskelse – och den aktuella platsens särskilda mörker.

Men hon använder sin röst till något mer än att bara vittna i rollen som sig själv. Här finns en historieberättare med stark egen vilja och en enorm kvickhet som mer än något annat känns fransk, igenkännbar från de pratshower som fransmännen älskar att se på tv men där jag själv inte hinner uppfatta hälften. Högt och lågt alltså och därtill en väldig distans, en integritet som vägrar just bli klappad på huvudet. Guène förbehåller sig rätten att berätta – allt det där andra kommer med på köpet.

I uppföljaren några år senare, ”Drömmar för dårar”, var berättandet mognare, långsammare kanske och lite mindre akut men fortfarande med samma humor och styrka, samma envetna röst: en fiktiv jagberättare som talar direkt till läsaren, utan den fördröjande gestaltning – rummet, gesten, den där eviga apelsinen som ska skalas vid ett fönster – som ofta hänger tung över den bredare delen av svensk prosa. Som läsare har jag här känslan mer av att lyssna än av att läsa, och berättelsen lurar sig därmed närmare mig.

Tjugofem år gammal är Faïza Guène inte längre någon nykomling. I hennes tredje bok som utkommer i dagarna, ”Sista beställningen på Balto”, är miljön fortfarande en förort på längsta pendelavstånd till Paris, området är fortfarande fattigt, och i centrum finns en bar vid namn Balto där ägaren Jojo just dött.

Texten består av en följd monologer, en serie av berättande jag som är de människor som rör sig kring Balto och som var och en är misstänkta för att ha mördat Jojo.

Men det är långt ifrån någon deckare i klassisk mening, med utredning och planterade spår. Jag kommer snarare att tänka på ett hörspel, ett drama, avlägset släkt med Pär Lagerkvists ”Låt männi­skan leva” där en serie avrättade fick plats på scen för att berätta sina historier. Det enskilda dramat står i centrum, även om det ytligt sett handlar om den döde.

Först ut att tala är ”Joël, kallas även Jojo eller Skridskobanan”, från sin pöl av blod. Sedan kommer ”Taniel, kallas även Tani, Turken eller Losern”, hans mamma Madame Yeva, Tanis trettonåriga, förståndshandikappade bror Yeznig och några till. Tonen hos karaktärerna är vass, rå och inställd på försvar – här vill jag passa på att nämna översättaren Lotta Riad som överfört den svåra franska slangen till svensk motsvarighet.

Men med den dödes återkommande röst och de polisförhör som utgör textens andra ”akt” förändras texten. Karaktärerna djupnar och utan att jag riktigt lagt märke till hur det gått till befinner jag mig plötsligt mitt inne i en roman, full av mänskliga öden som råkat korsas just här. Mest gripande är otippat den arbetslöse spelmissbrukaren Jacquot, pappa till Tani och Yeznig. Han sitter nedsjunken i sin soffa med fjärrkontrollen i handen och blir ständigt förnedrad och åthutad av sin fru Yeva.

Hans röst är i början full av uppgivenhet och sorg men något händer som får honom att förändras, att resa sig upp och gå. Detta är också återkommande hos Guène: förmågan att ge röst åt enskilda människor och belysa deras särskilda belägenhet – för att sedan låta dem resa sig upp och gå. Det är starkt.

Stark är också den högst oväntade upplösningen i ”Sista beställningen på Balto”, en vändning som den svenska titeln på boken fångar upp fint. Efter läsningen sitter jag lite skakad, lite överrumplad men berikad, med långt mycket mer än ”en röst från förorten”.

Sara Gordan


Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s